Tystnad som strategi

Om beröringsskräck, återhållsamhet och när tystnad slutar vara neutral

Det talas ofta om tystnad som något neutralt. Som ett val man gör för att undvika konflikt, för att vinna tid eller för att inte spä på motsättningar. I praktiken är tystnad sällan neutral. Den är oftare ett tecken på beröringsskräck – särskilt när det gäller frågor som upplevs som känsliga eller obekväma för dem som redan sitter på makten.

I dagens offentliga samtal finns en märklig obalans. Vissa ämnen, ofta ytliga eller ofarliga, kan diskuteras i timmar. Andra, som rör långsiktiga samhällsförändringar eller maktförhållanden, berörs knappt alls. Det är inte svårt att se mönstret: det som riskerar att göra människor politiskt medvetna och engagerade tenderar att hållas på armlängds avstånd.

Tidigare fanns forum där öppen debatt nådde hela befolkningen. Direktsända debattprogram där åsikter bröts mot varandra inför öppen ridå. I dag är den typen av samtal i stort sett borta. Debatten har i stället fragmenterats och flyttat till mindre digitala forum som många aldrig tar del av. Resultatet blir ett offentligt samtal som på ytan ser livligt ut, men som i praktiken saknar verklig bredd och fördjupning.

Det är här tystnaden börjar fungera som strategi.

Skillnaden mellan klok återhållsamhet och feg tystnad är inte alltid enkel att dra. Att välja sina strider är nödvändigt; ingen kan eller bör ta alla konflikter. Samtidigt finns det en punkt där återhållsamhet övergår i anpassning. Där man redan på förhand vet att vissa frågor “inte är värda” att lyfta, eftersom konsekvenserna för den egna positionen kan bli obekväma.

Jag har själv lärt mig den skillnaden genom erfarenhet. Att hålla tillbaka kan ibland vara klokt, särskilt när det gäller privatliv och relationer. Tillit tar lång tid att bygga och kan raseras på ett ögonblick. Men när tystnaden börjar gälla frågor av allmän betydelse – sådant som påverkar fler än den egna sfären – blir den något annat. Då slutar den vara klok och börjar bli ett stöd för status quo.

Tystnad kan nämligen fungera som ett mycket effektivt maktmedel. Inte genom att någon beordras att vara tyst, utan genom normer. Genom att vissa uppfattningar upprepas tills de framstår som självklara, medan andra aldrig får utrymme. Den som avviker riskerar inte alltid öppna angrepp, utan snarare att bli betraktad som besvärlig, olämplig eller “svår att samarbeta med”. Många väljer då att dra sig tillbaka, inte för att de ändrat uppfattning, utan för att priset känns för högt.

När detta sker i stor skala förändras samhället gradvis. Tystnaden blir norm, inte undantag. Människor vänjer sig vid att inte säga sin mening, inte för att de saknar åsikter, utan för att de lärt sig att det är tryggare att låta bli. Det offentliga samtalet blir smalare, och beslutsfattandet alltmer frikopplat från folklig förankring.

Det är lätt att tro att ansvar alltid ska ligga hos politiker eller institutioner. Men ett samhälle där medborgare systematiskt avstår från att uttrycka sina uppfattningar lämnar fältet öppet för dem som redan har makt, resurser och tillgång till beslutsprocesser. Då spelar det mindre roll vad som sägs i valrörelser. Det är handlingarna – och frånvaron av motstånd – som avgör riktningen.

Samtidigt finns det ingen enkel tumregel för när man ska tala och när man ska tiga. Det går inte att reducera till en checklista. I slutändan handlar det om den egna kompassen. För mig är gränsen tydlig: när det rör människor man står nära krävs varsamhet. När det rör frågor av allmän betydelse väger tystnaden tyngre än obehaget av att tala.

Alltför många talar i dag enbart utifrån egennytta – när det gynnar den egna positionen, karriären eller statusen. Det är minst lika problematiskt som tystnaden. Men lösningen är inte mindre samtal, utan bättre samtal. Fler forum, större öppenhet och en kultur där det är möjligt att uttrycka avvikande uppfattningar utan att omedelbart misstänkliggöras.

Tystnad kan ibland vara ett medvetet val. Men när den blir norm, och när den systematiskt gynnar dem som redan sitter på makten, är den inte längre neutral. Då är den en strategi – och ett problem som behöver synliggöras.

— Bo Jonsson