Det finns ett ögonblick då ansvar inte längre är ett val
Om att se tomrummet – och förstå vad det innebär att kliva fram
Det finns ett ögonblick som inte går att peka ut i efterhand.
Det syns inte utåt. Det markeras inte av någon ceremoni. Ingen överlämnar något formellt uppdrag. Ingen ber om det.
Men det är i det ögonblicket som något förändras.
Det är ögonblicket då man förstår att ansvaret inte längre ligger någon annanstans.
Inte för att man vill ha det.
Utan för att man ser vad som händer om ingen tar det.
De flesta människor lever hela sina liv utan att behöva ställas inför det ögonblicket. De följer strukturer som redan finns. De verkar inom ramar som andra har byggt. De tar ansvar inom tydliga gränser.
Det är inget fel i det. Det är så samhällen fungerar.
Men ibland uppstår ett tomrum.
Inte ett tomrum av ord, utan av riktning.
Det är inte alltid dramatiskt. Det märks inte nödvändigtvis direkt. Men över tid blir det tydligt att något saknas. Att något inte längre bärs av någon annan.
Det är då ansvaret förändrar karaktär.
Det är då det slutar vara något man kan välja bort utan konsekvens.
Det är inte en fråga om ambition. Det är inte en fråga om vilja.
Det är en fråga om insikt.
Insikten att om man själv kliver tillbaka, kommer ingen annan automatiskt att kliva fram i ens ställe.
Detta är inte något som sker över en dag.
Det sker gradvis.
Genom observation.
Genom erfarenhet.
Genom att se samma mönster upprepa sig tills det inte längre går att ignorera.
Det förändrar inte vem man är över en natt.
Men det förändrar vad man accepterar att lämna ogjort.
Det innebär inte att vägen blir enklare. Ofta blir den svårare. Inte på grund av yttre motstånd, utan på grund av den inre förståelsen av vad som står på spel.
Ansvar är sällan dramatiskt i sin natur.
Det är tyst.
Det visar sig i det man fortsätter göra, långt efter att det hade varit enklare att sluta.
Det visar sig i det man bär, utan att veta när eller om det någonsin kommer att bli lättare.
Och över tid förändras också något annat.
Det som en gång kändes som en börda blir istället en del av riktningen.
Inte för att det blev lättare.
Utan för att det blev självklart.
Det finns ett ögonblick då ansvar inte längre är ett val.
Och när det ögonblicket väl har passerat, finns det ingen väg tillbaka till att inte veta.
— Bo Jonsson