Där orden tar slut

Det finns en punkt där orden inte längre fyller sin funktion.

Inte för att verkligheten har blivit mindre tydlig.
Utan för att den har blivit tydligare än språket tillåter.

Under lång tid har jag skrivit utan avbrott. Dag efter dag. Inte av vana, utan av övertygelse. För att det funnits saker som måste sägas, dokumenteras och förstås medan de fortfarande pågår.

Man vänjer sig vid att formulera det man ser. Man vänjer sig vid att sätta ord på rörelser som andra ännu inte lagt märke till. Till slut blir det en del av ens sätt att existera.

Men det finns också ögonblick då den mest ärliga handlingen inte är att skriva.

Utan att stanna.

Inte av osäkerhet.
Inte av tvekan.
Utan av respekt för det som ännu inte är färdigt att uttrycka.

Vi lever i en tid där allt förväntas vara omedelbart. Där varje observation ska följas av en kommentar, varje händelse av en position. Tystnad misstolkas ofta som frånvaro, när den i själva verket kan vara en form av närvaro på en djupare nivå.

Allt som är viktigt sker inte inför öppen ridå.

Vissa insikter uppstår först när bruset upphör.

Vissa riktningar blir synliga först när man tillåter sig att stå still.

Detta är en sådan punkt.

Inget har upphört.
Inget har avslutats.

Men allt fortsätter inte på samma sätt som tidigare.

—Bo Jonsson