Ansvar före åsikt

Om offervilja, eftertanke och en kompass som inte får köpas

Det är något som skaver i samtiden: vi har aldrig haft fler åsikter, men sällan så lite ansvar kopplat till dem.

Jag upplever att egennyttan har smugit sig in i nästan allt – och att altruismen blivit en bristvara. Framför allt saknar jag offerviljan: viljan att stå upp, bidra och ibland bära en kostnad för något större än den egna bekvämligheten. För utan den offerviljan får vi precis det samhälle som medier och beslutsfattare formar åt oss. Och om vi bara accepterar och accepterar försämringar, utan att vilja resa oss och säga ifrån, då ska vi inte heller bli förvånade när utvecklingen fortsätter åt fel håll.

Samtidigt fylls det offentliga samtalet av ett ständigt brus. Jag blir oftare trött än arg av det. Allt tjat om oviktiga saker som håller oss sysselsatta, men borta från de större och mer allvarliga frågorna. Triviala vardagsämnen, slaskmedias lättuggade artiklar om högst obetydliga saker, influencers som säljer sig för likes och sponsring, medier som skriver vad som helst för klick. Det är ett brus som inte är slumpmässigt – det fungerar som ett effektivt sätt att hålla fokus borta från det som faktiskt betyder något. Public Service har i den utvecklingen urholkats och blivit något helt annat än vad det en gång var tänkt att vara.

Jag skriver inte för att peka ut grupper av människor eller jävlas med någon. När jag ibland kommenterar offentliga personers ageranden handlar det inte om vilka de är, utan om vad de gör. För mig finns det människor och det finns beteenden – och det är beteenden som ska särskilja oss. Inte etnisk bakgrund, identitet eller vilket fotbollslag man råkar hålla på.

Min syn på ansvar har förändrats tydligt med åren. När man är 20–25 är det lätt att mäta lycka i materiella ting, som om man samlar guld och kallar det mening. I dag, snart 45 år gammal, är jag materiellt fattigare men samtidigt rikare än någonsin. Jag har mina tre barn på heltid. Relationer har blivit viktigare än alla pengar i världen. Det perspektivet förändrar också hur man ser på samhället och på sin egen roll i det.

Jag tror att många människor i dag väljer att inte tycka offentligt, inte för att de saknar åsikter, utan av rädsla för konsekvenser. Följder som kan rubba livet i den egna bubblan. Komfortzonen har blivit för helig. Det är mänskligt, men det är också ett problem. För när tillräckligt många väljer tystnad av bekvämlighet, då blir det till slut någon annan som sätter agendan. Jag vill försöka påverka det. Jag vill att vi som bor i Sverige ska bli mer medvetna, mer engagerade och mer delaktiga – inte bara åka med på bussen.

För egen del har jag svårt att gå emot mina principer. Jag har lärt mig att stå upp för det jag tror är rätt, även när det kostar. Det betyder inte att jag påstår mig sitta på sanningen eller ha alla svar. Men jag vidhåller min rätt att stå upp för det jag anser vara rätt, samtidigt som andra naturligtvis får ha helt andra uppfattningar. Jag kommer heller aldrig att sluta ifrågasätta mig själv. Det är en pågående process – ett inre arbete mot ökad förståelse och personlig utveckling.

Det är också därför jag reagerar instinktivt när makthavare vill skynda på beslut och processer. När tempo blir viktigare än eftertanke börjar varningslamporna lysa. Då vill jag ställa frågor och analysera vad som faktiskt är i görningen. Jag hade önskat att fler tänkte så. Försiktighetsprincipen är ett begrepp Sverige behöver börja använda igen.

För mig innebär ansvar att leva efter det man tror är rätt. Att hålla fast vid djupt rotade principer och inte ge vika för yttre påtryckningar som vill hålla dig kvar på mattan. Vi lever i en samtid där pyramidstrukturen är tydlig: toppen är smal, basen bred. Och om fler i basen faktiskt höll fast vid sina principer, skulle de längst upp inte kunna göra som de vill, om och om igen.

Jag har försökt leva så även i det lilla. På arbetsplatser har jag verkat för god arbetsmiljö, oavsett om jag varit chef eller medarbetare. Jag har drivit frågor för att göra vardagen drägligare för både mig själv och mina kollegor. Det har ibland uppskattats, ibland kostat. Jag har blivit utköpt från chefspositioner när ledningen upplevt mig som besvärlig – när jag fått med mig golvet och blivit en nagel i ögat. Så här i efterhand är jag ändå nöjd. Det hade känts fel att välja annorlunda enbart för egen vinning.

Om jag ska formulera en enkel princip att leva efter i en tid som rusar, blir den så här:

Bromsa upp.
Reflektera.
Samla dig.

Se vad som behöver göras – och gör det som känns mest korrekt enligt din egen kompass. Försök inkludera andra. Se inte bara till ditt eget.

I slutänden handlar det här inte om att vinna debatter eller ha rätt i stunden. Det handlar om vilket samhälle vi lämnar efter oss. Om vilka värderingar som står kvar när tempot saktar in. Och om vilket land våra barn – och andras barn – ska växa upp i, när det blir deras tur att ta över ansvaret.

— Bo Jonsson